Resan börjar - fordonsproblem och skymningsljus 

Planet anländer sent på eftermiddagen till Casablanca. Någon tid att ta in denna ikoniska stad får vi inte, för på parkeringen väntar vår transport. En minibuss som verkar ha sett sina bättre dagar, med trånga säten och endast utrustad med midjebälten. Vi lastar in oss - nio ungdomar och en "reseledare", eldsjälen bakom TVM Söderåsens alla långresor. När vi kommer ut på motorvägen sätter föraren på radion, och skränig arabisk musik ljuder från högtalarna. Det blir en oförglömlig färd, längs slingrande serpentinvägar där varken avståndsregler eller hastighetsbegränsningar verkar gälla. Ju högre vi klättrar, desto mer stupar det. Flera gånger kommer vi så nära vägrenen att det känns som att vi ska störta ner i bråddjupet. Det omgivande landskapet är dramatiskt, med höga berg och djupa raviner. 

Så småningom planar vägen ut, samtidigt som solen börjar att gå ner. Plötsligt börjar bilen att skaka, och oroväckande skrammel överröstar radiomusiken. Föraren kör genast in till sidan för att se efter vad som hänt. Det visar sig att ett av däcken lossnat från sitt fäste - en minst sagt skrämmande upptäckt. Medan vi uppmanas att kliva ur bilen tar föraren och guiden itu med att byta ut däcket. Jag har en minnesbild av en rodnande solnedgång, het kvällsluft och yrande vägdamm. Det tar en stund, men snart är det nya däcket fastskruvat. Lätt omskakade kliver vi in i bilen igen, med en känsla av att detta bara var en försmak av äventyret. 

Sakta sveper kvällen in. Jag sluter ögonen, och vilar min trötta kropp en stund. När jag vaknar upp har vi kommit in i en stad, mitt i ett vägarbete. Trots att det är sent på kvällen sjuder staden av liv, och mina sinnen fylls av intryck. Liv, rörelse och ljud på en nivå som jag aldrig varit med om förut. På en vägskylt står det med arabiska bokstäver: Marrakech. Vi har alltså kommit fram till resans första destination. Ju längre in i staden vi kommer, desto livligare blir den. Plötsligt öppnar det upp sig framför oss. Marrakechs medina, med alla dess souker och basarer, upplyst av lampor och höga strålkastare. I bakgrunden skymtar fredagsmoskén, skymd av en hög mur. Den välvda porten påminner mig om Alhambra, men här syns de arabiska inslagen överallt. Det står helt klart att Marrakech är en stad som är vaken om natten, men det ska visa sig att den kan tävla med New York om titeln "staden som aldrig sover".   

 

Marrakech - en stad av kontraster  

Följande dag blir det en tidig frukost, för vi har en lång dag framför oss. I resplanen utlovas en rundtur i Marrakech, till de viktigaste och mest centrala delarna av staden. Vi börjar med att ta oss ut till medinan, det stora centrala torget. Själva ordet "medina" är arabiska för "stad", men kan också syfta på en öppen torgyta. För någon med agorafobi - som jag själv - är det en minst sagt överväldigande plats. Alla dofter, färger, ljud; också människor precis överallt. Jag har få, men starka minnesbilder ur detta vimmel. En dresserad makak med halskedja, fastlänkad till dess ägare. Uttrycket av total maktlöshet i dess ögon, närmast av sorg. Ägaren, iförd vit kaftan och en traditionell fez, följer de förbipasserande med hökögon. Om någon ser in i makakens sorgsna ögon lite för länge är han snabbt framme, och kräver betalning för ett fotografi tillsammans med det plågade djuret. 

Även nästa minnesbild involverar ett djur; närmare bestämt en get. Ena stunden irrar den omkring bland soukerna, och i nästa ögonblick ligger dess avhuggna huvud på en öppen köttdisk. Säkerligen hade geten halalslaktats, men någon omsorg för hygien och sjukdomsspridning fanns inte. Med jämna mellanrum körde mopeder rakt igenom marknadsområdet, spyendes sina avgaser över raderna av färskt, oskyddat kött. I den stigande värmen kan det inte ha hållit sig färskt särskilt länge. Som nybliven vegetarian kan jag blicka tillbaka på denna upplevelse med en rysning. Var det verkligen så det gick till? Jag kan minnas fel, men bilden av det avhuggna gethuvudet sitter inetsad på min näthinna. 

Vi leds genom smala, labyrintartade gränder till garvarnas kvarter. Ankomsten dit förvarnas vi om i god tid, genom en skarp doft av ammoniak. I Marrakech använder garvarna fortfarande urin för att behandla lädret, då skinnet blir mer lättbearbetat. Staden har också gott om  krukmakare, med en rödaktig keramik baserad på sand från Sahara. Annars är marknadsområdet ett gytter av souker, små affärer som alla säljer mer eller mindre samma pryttlar. Dekorativa lampor, små träaskar med arabeskmotiv, smidesföremål och textilarbeten av varierande kvalitet. Försäljarna överröstar varandra i sina försök att locka kunder, och några av dem har lärt sig ett fåtal fraser på svenska. "Bara titta! Billigt billigt!" Gör man misstaget att hörsamma dem står man inför en "crash-course" i prutandets oädla konst. 

I vår grupp fanns det tre tjejer, varav en var blond. Hennes hår väckte stor uppmärksamhet bland de marockanska männen, på ett minst sagt uppseendeväckande sätt. Med rättframheten hos luttrade affärsmän bjöd de över varandra, i syftet att göra den blonda tonåringen till hustru. Brudköp framstår som totalt främmande för en västerlänning, men i andra delar av världen anses det helt normalt. Den som lyckas köpa en särskilt vacker brud hedras rentav, medan ingen frågar om flickans vilja. En särskilt påstridig man bjöd in ledaren för vår grupp till sitt hem, där han fick prova sängarnas bärighet. Någon "affär" blev det naturligtvis inte tal om. 

Som en kontrast mot dessa upplevelser finns det också delar av den marockanska kulturen som jag verkligen uppskattade. Flera gånger fick vi se prov på den muslimska gästfriheten, då vi bjöds in i andra människors hem där det alltid serverades mynta-te. Jag minns smaken som oerhört frisk och örtig, med en behaglig sötma för att dämpa den kraftiga smaken av mynta. Inom muslimsk kultur är gästfrihet mycket viktigt, oavsett vilken kultur eller religion som gästerna tillhör. Religionen tas på allvar i Marocko, men för den sakens skull märktes inga tecken på intolerans. Som ateist fascineras jag av djupt troende människor, samtidigt som deras tro väcker frågor. Kanske är det just dessa frågor som gör resandet så spännande. 

Jag minns också ett besök i en kryddhandel, sannolikt under en sista dagen på resan. Vi hann knappt komma innanför dörren förrän jag överväldigades av obekanta dofter. Det var lite som att gå in i en svensk godisaffär, med kryddor i alla färger i olika plastlådor. Jag köpte två olika påsar, ras el hanout och spiskummin. Medan det förstnämnda är en stark kryddblandning för grillat, kommer jag alltid att associera doften och smaken av spiskummin med Marocko. På basaren köpte jag också en påse med blandade nötter och dadlar, Marockos verkliga motsvarighet till godis. Marockansk mat hör idag till min favoritmat, och jag lagar det några gånger i månaden. 

Sammantaget är Marrakech en stad av kontraster; Marocko i ett nötskal. Idag kanske jag hade uppfattat vissa saker annorlunda och funnit större uppskattning för kulturen, men jag minns att staden gjorde stort intryck på mig även för fjorton år sedan. När vi lämnade Marrakech för färd mot Atlasbergen kände jag att en heldag var alldeles för lite för att lära känna staden på riktigt. Men samtidigt var jag upphetsad, för nu skulle äventyret börja på riktigt. 

Vandring i Atlasbergen - äventyret börjar 

På allt mindre, slingrande serpentinvägar tar vi oss till Imlil. guiden Muhammeds hemby. Redan vid ankomsten befinner vi oss högre upp än Kebnekaise - ett nytt höjdrekord för min del. Jag vet dock att det kommer bli fler av den varan, då jag studerat kartan. Vi sover över hemma hos Muhammed, och efter en stärkande frukost ger vi oss av. Morgonluften är sval, men ganska snart börjar temepraturen att stiga. När vi pausar för fika har skaljackorna redan åkt av, och jag är en av dem som gjort om "zip-off"-byxorna till shorts. Jag minns ett porlande vattendrag, och en brant stigning efter fikan. Det känns spännande att vara på väg, på ett verkligt äventyr. 

De fem eller sex vandringsdagarna skiljer sig inte mycket åt. Det är kuperad terräng, torr värme och stenig mark. Rutten går omväxlande uppåt och neråt, för att vi ska vänja oss vid höjden. Jag minns inte att höjden orsakade mig några problem, men det gjorde däremot värmen. Med min känsliga hud kavlade jag aldrig upp skjortärmarna, och jag behöll alltid solhatten på. Jag måste haft solskyddsfaktor 50, med en särskild kräm för ansiktet. Värmen gör mig också uttorkad, men tack och lov har jag min "camel-bak". Via en tub fäst i en stor plastbehållare får jag i mig vatten, utan att behöva stanna. Guiden håller ett relativt långsamt tempo, och det händer flera gånger att vi i vår iver går om honom. Varje gång detta sker får vi bannor från vår ledare. 

Jag minns inte exakt vilken dag det var, men vi hade en särskilt lång stigning. När vi kom upp stod solen högt på himlen, och hettan var närmast outhärdlig. Trots läppbalsamet kändes läpparna torra, och vattnet räckte inte till för att fukta strupen. Då, likt en hägring, materialiserar sig ett berg av färska apelsiner. Men det är ingen hägring, utan en slipad affärsman som placerat sin apelsinpress på det perfekta stället. Juicen smakar obeskrivligt gott, och får mig att glömma alla tillsatser i frukostjuicen därhemma. Fruktsockret i apelsinerna ger också välbehövlig energi, även om det blir kortvarigt. Annars är det "nöt-och-russinblandning", vandrarens bästa vän, som vi hämtar energi ifrån. I värmen svettas man, och då behövs påfyllning av salt också. 

En ständig följeslagare på resan var den allt mer urvattnade "minestronesoppan" som serverades till lunch. Till sist protesterade vår ledare, med den följd att vi fick pannkakor istället. Annars var kosten under vandringen relativt torftig, men ändå mättande. Maten lagades i ett separat tält, medan vi sov i tvåmannatält som i bästa möjliga mån fick fästas i den steniga marken. Jag har inga problem med att sova obekvämt, och dessutom tillhör det äventyret. Den kortaste natten har vi ännu framför oss, inför den tuffa bestigningen av Jebel Toubkal. Nordafrikas högsta berg hägrar i fjärran, och jag har bestämt mig. Jag ska försöka att bestiga berget, trots att jag vet att det kommer bli mitt livs utmaning. 

Jebel Toubkal 

Vi väcktes tidigt, innan solen stigit över horisonten. Jag drog på mig underställ, tre tröjor och min jacka; samt mössa och handskar. Frukosten intogs stående (som jag minns det), innan vi satte av mot foten av berget. Vi befann oss redan på omkring 2500 meters höjd, så det återstod "bara" dryga 1600 meter till toppen. För mig, som inte "bestigit" något högre än Klinten utanför Veberöd (c.a 300 m.ö.h), framstod det som en minst sagt tuff utmaning. Men jag var fast besluten att klara det, och när jag väl bestämmer mig för något finns det få saker som kan hindra mig. 

Ganska tidigt drabbades jag av näsblod; sannolikt på grund av det ändrade lufttrycket. Det var dock inte värre än att det gick att åtgärda, och jag kunde snart fortsätta bestigningen. Till en början var vi helt ensamma, omgivna av berg på alla sidor. I ett dramatiskt landskap tog vi oss sakta men säkert uppåt, fem ovana bergsbestigare och två guider. Guiderna bar flipflops, och besvärades inte nämnvärt av ansträngningen. Själv minns jag att jag blev andfådd, men inte mer än vid ett medelintensivt träningspass. Omgivningen erbjöd häpnadsväckande scener; mörka och taggiga bergstoppar med fläckar av snö. Allt eftersom solen steg på himlen fick jag ta av mig lagren ev kläder, ett efter ett. 

Efter någon timme kom vi fram till en glaciär. För första gången stötte vi på andra människor, med samma mål som vi. Den svåraste passagen var till och med handikappsanpassad, då en djup fåra grävts ut rakt igenom glaciären. Om man ville kunde man hålla sig i sidorna, och det behövdes inga broddar för att ta sig vidare uppåt. Då och då skymtade toppen, men den höll sig utom räckhåll. Ibland kändes det nästan som att berget retades med oss. Men jag knatade på, allt mer upphetsad inför att nå toppen. Inga irrationella illusioner kunde stoppa mig nu. 

Så äntligen var vi där - på toppen av Nordafrikas högsta berg. 4218 meter över havet var utsikten milsvid åt alla håll ; man kunde till och med se ända till Imlil, byn där vandringens första dag inletts. En träställning med färgglada flaggor hade satts upp för att markera toppen, och det ena sällskapet efter det andra tog fotografier vid detta landmärke. Till sist blev det vår tur, och vi log alla i solskenet. Jag kände mig som om jag befann mig på toppen av världen, utom räckhåll för allt och alla. Att nå toppen var definitivt värt den tidiga morgonen, liksom all ansträngning och möda. 

Snart hördes Muhammeds röst. "Yalla! Time to go!" Det var dags att börja nedstigningen. Vi tog några sista foton, väl medvetna om att vi förmodligen aldrig skulle komma tillbaka. Sedan började vi gå neråt, sakta men säkert. Lutningen var åtminstone 45 grader i vissa partier, så jag gick långsamt i zig-zag. Efter ett tag tyckte den andre guiden att jag var för långsam, så han grep tag i min hand och började springa neråt. På ett ögonblick fick jag skenande puls; rädd att jag skulle snubbla. Men tack och lov lyckades jag hålla mig på benen. Till sist släppte guiden min hand, varpå jag kunde återuppta nedstigningen i mitt eget tempo. Väl nere vid lägret kände jag mig lättad, men också upprymd. Jag hade klarat det. 

Zagora - porten till Sahara 

Bilens termometer visar 50 grader när vi kör igenom den symboliska porten till Saharaöknen. När jag klev ut kändes det som att bli stekt levande, och jag fruktade att solkrämen med faktor 50 inte skulle räcka. Efter en stund gick den värsta känslan dock över. Vi rörde oss långsamt, och sökte upp skugga så fort det fanns möjlighet. Först besökte vi en gammal försvarsanläggning, uppifrån vilken man kunde se randen av öknen. Huvudattraktionen för vårt besök i Zagora var dock en aktivitet som vi annars aldrig skulle ägna oss åt - kamelridning. TVM Söderåsens långresor är inga solsemestrar fyllda av "turistaktiviteter". Men för ovanlighetens skull hade just en sådan aktivitet bokats in. 

Redan i Marrakech hade jag sett en skylt som pekade ut karavanvägen mellan Tanger och Timbuktu. Än idag är det en viktig handelsled för beduinerna, men under Marockos storhetstid på 1200-och 1300-talet rådde närmast ständig trafik på rutten. Det var denna väg som Ibn Batutta färdades på sin sista resa, upptäcktsresanden som reste hela vägen till Kina och tillbaka. På den tiden var Timbuktu en framstående universitetsstad, hemvist för en av världshistoriens rikaste härskare. När Mansa Musa kom till Egypten på sin väg till Mekka ska han ha strött så mycket guld omkring sig att Egyptens ekonomi gick omkull. 

Själva kamelritten blev kort men minnesvärd. Vi instruerades att hålla avstånd från kamelerna, då de var surmulna av sig. När min kamel reste sig upp vinglade jag till, men lyckades hålla kvar mig i sadeln. Sedan, när den började gå, blev det en lugn och vaggande ritt. Jag förstod varför kamelen kallas "öknens skepp", men blev tack och lov inte "sjösjuk". Istället fann jag ritten ganska behaglig, och värmen plågade mig inte så mycket som jag fruktat. Bara att ha varit i Saharaöknen är ett minne som jag aldrig glömmer. 

Resan slut 

Efter utflykten till Zagora tog vi oss den långa vägen tillbaka till Marrakech. På vägen stannade vi i en mindre stad, där vi övernattade på ett förhållandevis lyxigt boende. Det blev en sista dag i Marrakech, innan det var dags att flyga hem. Jag hade tidigare köpt mig ett par sandaler, och letade nu efter ytterligare en souvenir. Tillsammans med en annan i gruppen förirrade jag mig i det labyrintartade marknadsområdet, på jakt efter en "Hard Rock Café"- t-shirt. Till sist hittade vi en fejkad version, och lyckades pruta något. När alla gjort sina souvenirköp återsamlades vi på medinan. 

Medan kvällsljuset falnade kom staden till liv. Lyktor tändes, och porten till fredagsmoskén lystes upp. Snart hördes ljud och rörelse överallt. Denna märkliga förvandling fascinerade mig fortfarande. För första gången i mitt liv hade jag upplevt en helt annorlunda kultur; mångsidig och färgstark. Allting med Marocko var inte positivt - kvinnosynen, djurhanteringen, försäljarkulturen - men innan jag somnade den kvällen kände jag att mina vyer verkligen vidgats. Resan till Marocko hade varit oförglömlig; ett äventyr som jag kommer bära med mig för alltid.